Hej! Du använder en gammal webbläsare. Om du vill använda alla funktioner på vår webbplats rekommenderar vi att du besöker oss i en annan webbläsare, till exempel Google Chrome eller Microsoft Edge.

VHS och det stora formatkriget

Innan DVD, hårddiskar, streaming och Bluray blev populärt så ägde VHS marknaden när det kom till att spela in och titta på film. I dagens #ThrowbackThursday så tar vi en närmare titt på hur VHS blev branschstandard.

Kort inledning om VHS

VHS står för Video Home System och det är en lösning som togs fram för att man skulle kunna spela in tv hemma i soffan. Ett VHS-band består av en kassett med två spolar på vilka vi hittar ett 12,7 mm brett magnetiskt band på vilket man kunde lagra rörlig bild. Grundtekniken för att lagra rörlig bild på magnetiska band var dock inget nytt utan man hade använt magnetiska band för att lagra video sedan 50-talet, men mestadels i professionella sammanhang.

JVC och grunden till kriget

JVC är ett japanskt företag som sysslat med elektronik sedan 20-talet och de har en central roll i historien om VHS:en. JVC arbetade i början av 70-talet tillsammans med Sony och Matsushita (senare Panasonic) för att ta fram ett videosystem som skulle bli standard i Japan. Resultatet blev systemet U-matic som snabbt visade sig vara för dyrt och samarbetet mellan de tre företagen gick i stöpet ganska snabbt efter lansering. När samarbetet var över så började alla arbeta på egna lösningar och de två som är värda att nämna är VHS från JVC samt Sonys lösning, Betamax.

JVC hade två drivna tekniker som satte upp ett par punkter ett nytt system behövde kunna bocka av för att lyckas på marknaden. Bland annat så ansåg de att systemet behövde vara billigt, ett band behövde kunna lagra minst två timmar video samt att det skulle vara enkelt att använda och fungera med alla tv-apparater på marknaden. De började jobba med detta men tyvärr så kom det en smärre ekonomisk kris som fick JVC att lägga ned projektet 1972. Detta stoppade dock inte dessa uppfinnare som fortsatte att jobba på VHS-systemet i smyg tills de presenterade sin prototyp 1973.

Standard eller inte standard?

Samtidigt som JVC utvecklade VHS så lyckades Sony ta fram en prototyp av sitt system, Betamax. Detta var väldigt viktigt då den japanska staten ville standardisera ett system för att undvika problem för konsumenterna. Då Sony var först på bollen så lyckades de övertala staten att Betamax var rätt val, något JVC förstås inte gillade.

JVC vände sig då till Matsushita som förutom att vara japans största hemelektroniktillverkare även ägde majoriteten av JVC. Matsushita valde att ta JVC:s sida genom att stötta VHS-systemet och tanken att det borde vara en öppen standard. Detta gjorde även att företag som Hitachi samt Sharp hoppade på VHS-tåget. Något som fick den japanska staten att backa gällande standardisering av Betamax.

Betamax vs. VHS

Det slutade helt enkelt i att båda formaten lanserades, Betamax 1975 och VHS cirka 1,5 år senare i slutet av 1976. Det finns många historier om detta formatkrig och vad som gjorde att VHS till slut vann (bland annat finns det en myt att VHS vann då porrindustrin valde just VHS). Pratar vi dock bara ren fakta så hade Betamax fördelarna att de var först ut på marknaden, bildkvaliteten var bättre och kassetten var mindre. Nackdelen var dock att en kassett endast rymde en timme inspelat material medan VHS klarade av två timmar (gäller dock endast när det kommer till NTSC, PAL-versionen av Betamax kunde spela in två timmar med bättre kvalitet än VHS).

Så varför vann då VHS trots att Betamax rent tekniskt var ”bättre”? En av de vanligaste teorierna ligger i inspelningstiden då Sony till slut lanserade ett longplay-läge för Betamax som gjorde att en kassett kunde rymma två timmar video. Detta innebar dock att Betamax starkaste fördel, bildkvaliteten, blev sämre än hos VHS. En annan teori som faktiskt Sonys grundare står bakom är att Sonys affärsmodell med licensavgifter gjorde att Betamax alltid var dyrare än VHS. Sist men inte minst så hade VHS alltid ett större följe av tillverkare som stöttade formatet.

Till slut fick Sony se sig besegrade och från i början av 80-talet till 2000-talet så var det VHS som gällde. Det vill säga ända fram tills att inspelningsbara DVD-spelare och hårddiskinspelare blev billiga nog.